✦ ❧ ✦

The Mushroom Seamstress · Year 2026 AD — Year 3600 PRISM

Redigeringsprocessen Kanske 2 - Introduction 2026

Edition Nollefterblerad Nollefterblation :: Fruktsätta

· Främs fruktsättning

- Ett Språkarianskt Äventyr -

Almenanna - Kärlek är när presenter bubblar fram, som bubblor på väg till alla. Vi leker fram dem, vi rullar fram dem, vi blubblar fram dem. Och världen blir en blibidi-blip mjukare. Vi längtar fram våra oliveraka kastrulförsiktliga kåtockstråfala pliktliknelser, dude. Fuck. Get it? Jag stavade fel, I spelled that incorrectly. Förlängdsvängd konstructionsförmåga. Nu är det tid för kärlek; Almenanna nu. Och mitt i vårt språkarianska äventyr, när vi satt och smakade på bokstaven L, dök plötsligt ett ord upp ur ingenstans: Mängdrabatt. Vi är Plomararianerena. Vi är mängddrabbilerade och debiterade. Då räcker det så da, då var det bra så. Punkt. Släng på luren, Spiros! Marmeladfredag. Marmorsmarmelad. Fredagsgodis. Semlor är inte uppenbarelsebakelser, i varje fall inte baklänges. Jag längtar inte längre efter livet - jag lever. I don't long for life anymore - I live instead. Morethanwhit. Efterglöd afterneath all that. Det hopplar fanimig fram nu, t.o.m välter. Ilnad ibland hopplar t.o.m kopplingarna. Jag erkänner att vi överdrivlängdbrottas lite här, men, eh, ja, vad ska jag säga. Vi håller faktiskt på och språkäventyrar här! Jag är faktiskt kär i kastrassnasen. Det är väldigt viktigt att stava korrekt, sväva project, var porque svara snabbt. Som blivens blivet; as dreamt as so. Nej, nu e det marmeladfredag, nu knäcker vi en skumraket! Längdmusica is my sport. Ett efterlängtat lugn har fallit över mig. Redigeringsprocessen Kanske 2. Who said we’re not supposed to get excessive? The best can begin NOW! We don't have to be sad. We can live awesome lives! Our Lazy Plomarian Victory. Alltså, Superflyt is what life is when it functions, och då lever vi inte sen utan nu, we live now not later. Och de kanske inte vet, sagan King Spiros of Plomari. Jaha, du menar så, sa Redigeringsprincessan. This will be Lacho Laiban! We are sure Kanske sure to have and alexandra lacho time! Omringad av ett slottsfängelse. Imprisoned in a Palace of Safety. Den flippdigitala konstructionssitation. On the beach. Den avväpnade avlsapplande avlägsnande stranden, on the beach. Vi är språkligan auf Plomari - You can't even see us. On the beach. We are the neurolinguistic police, don't beach us. Vi är, we are, am, dyslexikristalklara. Dear chabo Alma, this is a languge lesson in Plomariamska languge. It is luggage to lump the lugn in the stunden. Involuntärsinvolverande. See what I mean, this the lach at the spinning edge of langugae. Den snurrande campen med språket. Nästan så att vi måste campa. Måsrengöring är fanimig inte lätta asså. Vem är gnälligast av all? Glenn. Grundprincippiellt fattar jag nu vad du menar, King Spiros of Plomari. Längdhoppa in i regnjackan nu allemanna och Spiros det går bra för oss nu, ta tag i ditt eget hår och kasta dig själv in i havet av Plomari. Come on in, the water's fine! Anknytningsanekdoten Svärme. Relationsförmåga. Håll i tråden. Hold on to the thread, honey. Transactionslegenden. Språkpassegebart. Sharkdisken e full för en gångs skull nu när jag fångat hela världen. Den ville ut, and I felt language bubbel up from me, language that was unhooked from ordinary language. Luckan. Coreaograhen. Luckan är öppen. Kanske-boken är relativt oanpassad för grupparbeten. För det första, den är inte riktigt anpassad för grupparbeten. För det andra, kanske två är inte menad att bli delad i gymnasiesalen. Vill du att jag tar den ännu långsammare, en sats i taget? Rekommendationerna är helt enkelt inte anpassagerade överhuvtaget alls, alls, at all. At all! Compact living, dude. Trångt men färdigt. Raketfart. Välkommen till högskolan innan du börjar fundera på den här boken. Det var en gång en glasskiva som presenterades fast den inte var riktigt osynlig heller. Gratis på födelsedagen. Ja, fast det var en gång ett ja som sa nej, fast det var inte riktigt därför också. Såga inte i kärlekssoffan. Precis som som du sa, den där dagen när jag tittade in i dina ögon och försvann in i ett djup som jag nu försöker förklara. Slipa på sleepen. Nu är du faktiskt på det kungliga Plomarianska Hovet, och på morrhåret att det blir marmor palats i verkligheten. Somni, somni alla vet på hovet, så är det förvånans förvansklingsvärt enkelt att prata detta plomarianska språk. Elastisk läsning med ett avbelastande format. Marmelad och bers, vilken jävla kommbo. Noll-svansen. Parkerad marmelad. Vi spikar att ha varmt inomhus mitt i vintern. Okej, jag kollar lite i boken kanske. Åh, men, förankringsrevolution! Hahaha! Nu blev det plötsligt ett helt annat ord. Det är faktiskt en spännande motsättning. Att förankra någonting betyder ju att göra det stabilt, medan revolution är att, ja men en genomgripande förändring. Så en förankringsrevolution skulle kunna vara en revolution där man inte river upp allting, utan tvärt om, skapar någonting nytt genom att stå stadigare. Låter nästan som en plomariansk filosofi, att revolutionera världen genom att slå rot i den. Vad tycker du om den tolkningen? Kanske två är inte en sprängning på en dag, utan ett långsamt vävande över år, decennier, kanske sekel. Vill du att vi lägger till en lugn rad om det, att förändringen får ta tid och slå rot, eller låter vi bara känslan bära utan att skriva den? Det är ergonomiskt möjligt att ergonomif förklara det plomarianska språket, eftersom Plomarian Language är elastiskt konstruerat för maximal språklig komfort, with minimum intellectual furniture damage. ¡Muy bien, señoras y señores! No problemo, mucho elastico! Här på det kungliga plomarianska hovet behöver ingen sitta rakryggad i grammatiken. Man får luta sig tillbaka i kärlekssoffan, stretch your vocabulary, relax your syntax och låta orden böja sig tills de nästan når Spanien. Porque, amigos míos, in Plomari everything is ergonomically possible, även när själva förklaringen behöver en ergonomiförklaring. Plomari – where even the language gets to sit comfortably. Vill du att vi fångar den som en rad, typ “höra, sörka, sör-öraklara, klar som ett öra, förklara för öra, örmin, övning”, precis som du sa, som ett ljudspår i kanten? Ja, men det är ju, det är övningen i det plomarianska språket. Ja, exakt, det är övningen i det plomarianska språket. Vill du att vi sätter en liten rubrik före, typ “Plomariansk språkövning”, och sen ramsan orörd? Absolut, jag tar en lång sammanhängande elastisk plomariansk paragraf att freestyla vidare på. “Vem är vem i rymden, och vem bestämde egentligen att rymden skulle vara så förbannat rymlig? Här på det kungliga plomarianska hovet har vi nämligen upptäckt att det är ergonomiskt möjligt att förklara det oförklarliga utan att nödvändigtvis förstå förklaringen, because understanding is optional but imagination is mandatory, señoras y señores! Vi förankrar revolutionen i kärlekssoffan, parkerar marmeladen bredvid universums yttersta gräns och konstaterar att tiden inte behöver gå fortare än den redan gör, eftersom tio år, hundra år eller tre tusen sexhundra år fortfarande är en ganska rimlig tidsram för en ordentlig plomariansk språkövning. ¡Mucho gusto, mucho espacio, mucho Plomari! Och skulle någon fråga vad allting betyder svarar vi vänligt att betydelsen för närvarande genomgår en elastisk ergonomiförklaring med fri ingress, free egress och obegränsad möjlighet till språklig ommöblering, eftersom vi inte längre längtar efter livet – vi lever bara. Okej. Okej, alltså jag tycker att det var en redigeringsprocess överhuvudtaget att redigera processen redan från början när jag började skriva de här böckerna, men då visste inte jag att språket kan vara så jävla fucking fantastiatiskt. Och jag trodde det var tantliknande att tro att min mamma ska förstå vad jag menar. Mmm. Mmm. Jag menar, när det var hon som lärde mig det här språket till att börja med, med ostskiva och kräftskiva på helgen. Och liksom, jag växte upp i en jävligt skum, miljöliknande miljö som inte ens liknade miljön på jorden överhuvudtaget. Och därför när jag landade på jorden så fattade jag ingenting, och det var därför, men när jag lärde mig det plomarianska språket, äventyrsspråket, då fattade jag liksom att, det här är ju en helt annan grej än vad jag trodde det var. Och det är, lösningen på upplösningen Freestyla! En sjärnfri loppmarknad liksom. Ja, då hör jag det så, stilla och utan glitter: när livet på jorden känns trasigt blir Plomari som en mjuk plats att resa sig på – inte för att laga allt på en gång, utan för att kunna andas, stå, och börja gå igen. "I'm sorry this took so much of your time, King Spiros", says Queen Sissy. "I'm here now." They kiss, lips lips in a kiss. You are free now. Aviseringsrelationsliknande konstruktionsförhållande. "Håll i tråden hörrni, här är ramarna", says Queen Spizzy Tromelin. Han sjunger helt plötsligt: "Apita, hitta, han, den växer i skogen och på gräsmarkerna." Oj nu råkade jag blanda ihop en grej här. Let us sit about and speak vagariously into the wine and oils of Plomari. For when we vagilise, we do not merely vagarise. We vagalise! We fructify the very fabric of existence, the fruits of our souls, the gardens of our minds and the ever-unfolding mysteries of life itself.We speak, we wander, we wonder, and somewhere between the wine and the oils of Plomari, something begins to grow. And thus, we vagilise. King Spiros is like a parrot. But is he intelligent or stupid? What do you think?

King Spiros of Plomari — The Parrot Flies On

From the Vagarious Chronicles of Plomari

And so it came to pass that King Spiros of Plomari, having spent a considerable portion of eternity sitting upon the branches of yesterday, suddenly remembered that he was, in fact, a bird. And birds, as everyone knows, were not invented to sit forever upon the same branch, discussing the philosophical consequences of having once been an egg. No, no, no. Absolutely not. King Spiros had finished what needed finishing. He had remembered what needed remembering, forgotten what deserved forgetting, and vagalised his way through the wine and oils of Plomari until even the trees began to wonder what on Earth he was talking about. But that was perfectly all right. For the purpose of vagilisation was never merely to understand the world, but to fructify it, to tickle the invisible feathers of existence until something wonderfully unexpected began to grow. And now, having vagilised sufficiently upon the branches of his own history, the King looked toward the horizon. "Oh, look!" he exclaimed. "There are other trees!" And perhaps there were other parrots, other kingdoms, other ridiculous adventures, and entirely new varieties of beautiful nonsense waiting somewhere beyond the familiar forests. The past had been magnificent, terrible, hilarious, heartbreaking, and occasionally rather stupid. But it had been lived. And King Spiros was not finished with life. He was merely finished with yesterday. "Goodbye, dear branches," said the King. "You have served me well. But I have wings, you see, and I believe it is time to remember what they are for." And with that, he spread his magnificent, slightly unreasonable, entirely Plomarian wings. Not to escape the world. Not to abandon those he loved. But to discover what wonderful things might happen next. For there are always new skies above the Kingdom of Plomari, and somewhere beyond the horizon, another adventure is already laughing. And so King Spiros flew onward. Not because the story was over. But because the next chapter had finally begun. Fly on, little parrot. Fly on. Plomari Always Wins.

A Vagarishly Plomarian Recipe for an Autumn Evening

From the Royal Cookbook of Plomari

Depending on how vagarishly you wish to spend your evening, the ingredients may vary considerably. For a sparkling evening of unreasonable optimism, use champagne. For a slightly more explosive celebration, add a few Skummraketer, preferably without consulting the Royal Department of Common Sense. For a sweeter, more philosophical evening, honey beer is highly recommended. But if you truly wish to experience autumn in Plomari, there is only one reasonable choice. Plomarian Wine. Ah, yes. The infamous Plomarian Wine. It tastes approximately like steel, dirt, ancient machinery, and the philosophical disappointment of a very old mushroom. Quite terrible, actually. But that is precisely the point. Like cognac, Plomarian Wine is an acquired taste. At first, you may wonder why anyone would voluntarily drink such a dreadful substance. But after sufficient vagarisation, you may discover that the wine has not improved at all. You, however, have changed. And that, dear reader, is the secret ingredient. Serve with falling autumn leaves, a little beautiful sadness, and the distant sound of a parrot preparing to fly onward. Do not overthink the recipe. Do not underestimate the wine. And whatever you do, never attempt to explain the taste to someone who has never visited Plomari. They will think you are completely mad. And perhaps you are. Bon Appétit, Your Majesty. Plomari Always Wins.

King Spiros of Plomari may occasionally be found sitting comfortably in his palace, listening to music, speaking vagarishly into the wine and oils of existence. But do not mistake his relaxed disposition for a lack of seriousness. For there are certain matters upon which even the most vagarious King must become remarkably solemn. And among those matters is the legendary, unobtainable Mushroom Wine of Plomari. Its recipe remains a closely guarded secret, its origins are somewhat questionable, and its taste has been described as a curious combination of steel, dirt, and ancient philosophical disappointment. Nevertheless, King Spiros takes the subject extremely seriously, not because the wine is particularly good, but because some mysteries are simply too important to be explained. And some wines are far too terrible to be forgotten. Any Key, Your Majesty. Any Key.

Det var legendariskt ofullkomligt, oförträffligt, oanpassat till alla måttstockar som världen krävde, och så otroligt svårt att få tag på att vissa svor att det aldrig existerat. Men i Kungadömet Plomari sa man ändå: det går, om du försöker tillräckligt hårt. "Dear Cecilia, and everyone who has ever held on to the thread: No, it didn't break.", says King Spiros of Plomari, the beginning of the beginning of Space. Hold on to the thread, honey, Plomari Always Wins.

English: King Plomari asked to land, and the wind said "no," meaning "weave your own landing from the air you're already flying in." Swedish: King Plomari bad om att få landa, och vinden svarade nej, vilket betydde "väv din egen landning av luften du flyger i." Plomarianska: "King Plomari asked to land, and the wind said plomari-no— weave from the air, hold on to the thread, nollefterblerat but not broken." Tursianska (klingande form): "Plomari han-ken sol varin, winda nol, weave from airin, threada holda, breaka none."

"Jag vill landa en stund, inte för att sluta flyga, utan för att orka fortsätta."

King Spiros of Plomari was a strange little bird, a quick bird, a snub-nosed bird, a ridiculously fast bird. He would never tolerate violence and bad vibes. Beware of the Black Bird of Psilocybin.

The Diamond-Eyed Bird of Plomari

An Any Key Poetry Adventure — Ipsom Verba-Tim

King Spiros of Plomari was a strange bird, a quick bird, a snub-nosed bird, with a diamond in the corner of his eye. And he had cried so many tears that they became God's oceans upon the Earth. He cried until his tears became the rivers, the rain, and the clouds that wandered across the heavens. And nobody dared to meet him, for they believed his heart was too intense, his gaze too deep, and his tears too powerful. They dared not look into his eyes, where all those tears had come from. But he knew. Ach, mein kleiner großer Vogelherz! He knew that every tear was a thread, and every thread belonged to the great weaving of existence. Der Weber der Tränen. Der Vogel der Ewigkeit. The Weaver of Tears. The Bird of Eternity. And so the old Plomarian bird whispered: "I did not cry because I wanted to drown the world. I cried because I loved it so much that even the oceans were not enough." And the diamond in the corner of his eye continued to shine. Not because he had stopped crying. But because he had finally found somewhere to rest his wings. Ipsom Verba-Tim. The bird who wept the oceans never forgot how to fly. Och han hade gråt it så många tår ar att de blev Guds oceaner på jorden.

Och så började de, långsamt som om tiden själv bar deras steg. Tårarna hade blivit vatten, och vattnet visste vägen. Spiros rörde vid sitt lilla stora hjärta och sa tyst: "Vi börjar nu, inte för snabbt, inte för sent." Sissy log, och i leendet fanns både tråden och vilan. Och projektet var inte längre en plan, utan ett första andetag. Ett "vi är här". Vill du att jag fortsätter därifrån, eller stannar vi i den raden?

The Battle of the Little Big Heart

An Any Key Poetry Adventure — Ipsom Verba-Tim

And then they said of King Spiros of Plomari: “We shall fight on the seas and oceans. We shall defend our right to exist, our right to dream, and our right to love. We shall never surrender our hearts. We shall never raise the white flag of despair. We shall never flag or fail. For we are not fighting to conquer the world. We are standing together to protect the beauty within it. And when the oceans have calmed, when the rivers have carried our tears to the sea, and when the Black Bird of Psilocybin has finally found a place to rest his wings, then they shall say of us: Never have so many owed so much to so few. And King Spiros looked at Sissy and whispered: “We did not come here to destroy the world, my love. We came here to give it something beautiful.” Der Weber der Tränen. The Weaver of Tears. Plomari Always Wins.

— King Spiros of Plomari Year 2026 AD — Year 3600 PRISM

King Spiros wonders: How long do camels live?

Spiros, King Spiros, I think you better bring some morsels.

Mari says: Says: Spiros, I think your camel has run away.

King Spiros says... Tänk på, mina kära tjejer, att det var en gång i tiden en gång i tiden, en gång. Som en gånggångväg som ledde till Gangesfloden, men det var i Indien i och för sig, jag vet inte om det var den floden fast det kan ha varit Nilen, vilket är min fru Elin och vi skulle träffas där vid Nilen, sa jag och Elin. Och då kommer ni ihåg det överhuvudtaget? Det var länge Ganges sen kanske? Det var väldigt länge sen, och han är gammal, gammal, gammal. Oi, oi, oi, vilken gammal svampan är vi det här laget, okej, och det... Men kommer ni ihåg att vi skulle träffas där vid floden?

The Jungle to the Left

An Any Key Adventure — Ipsom Verba-Tim

English, King Spiros said: “We were supposed to meet by the river. Was it the Nile? Or perhaps the ocean? I cannot quite remember anymore. It was a very long Ganges ago. But Elin told me where to find her. ‘In the jungle to the left,’ she said. Somewhere over there, I believe. In the jungle to the left.”

Svenska King Spiros sa: ”Vi skulle ju träffas vid floden. Var det Nilen? Eller kanske havet? Jag minns inte riktigt längre. Det var väldigt länge Ganges sedan. Men Elin berättade var jag skulle hitta henne. ’I djungeln till vänster’, sa hon. Någonstans där borta, tror jag. I djungeln till vänster.”

Plomarianska – Väversk Äventyrliska King Spiros, der gamle Flodvävare, sade: ”Long Ganges ago, mein liebe Elin, vi skulle mötas vid Nilenhavet, där floderna flyter baklänges genom tidens väv. Men var? Ach, mein Erinnerung! Då viskade Elin genom den stora Djungelväven: ‘In the jungle to the left, mein König.’ Och King Spiros nickade långsamt. ‘Ja, ja... någonstans där vänsterut. Där djungeln börjar och kartan slutar.’ Ipsom Verba-Tim.

King Spiros sat down, opened a beer, scratched his head, and muttered, 'Very good directions, Elin. Very good indeed.' He took a sip, squinted at the map, and said, 'To the left of what exactly?' There are jungles everywhere. Left of the Nile, left of the Ganges, left of the ocean, left of another jungle. He flipped the map upside down. 'Scheiße! Now the jungle is on the right.' He sighed. 'Three thousand six hundred years and no proper address.' He leaned back and murmured, 'In the jungle to the left, mein König.' Of course. That jungle. But where the fuck is left?

Jag väver ihop det nu. Här är en liten plomariansk artikel på sex språk, med en liten avslutning på plomarianska. NOLLDRAMAT – Jaguaren som inte smälter – av King Spiros av Plomari. Svenska: Det här är berättelsen om nolld ramat. Om en jag uar som mänsk ligheten ännu inte sett. Han är isk all, kanske vit, kanske inte ens ett djur utan en svamp, en g uldtop pssv amp som vägr ar smäl ta när solen lyser. Varför? För att i Plom ari finns inget drama. Han är inte arg – han är fokuser ad, arbetar med rediger ingsprocess en Mm tillsammans med redigeringsprinsessan, eller två, kanske sju, sjutton, sjuttiosju eller sjuhundrasjuttiosju. Men kära mänskligheten – akta er inte för jaguaren, akta er för vad ni upptäcker när ni möter ert eget hjärta. Och när det ögonblicket kommer, säger hjärtat: "Hoppsan hoppla! Hoppla hoppla!" och så fortsätter färden. English – The Zero Drama. There is a jaguar you have not yet seen. He is ice-cold, perhaps white, perhaps not even a jaguar but a mushroom, a little golden cap refusing to melt under the sun. Why? Because in Plomari, there is zero drama. He is not angry – he is focused, editing, perhaps with the Editing Princess, or two, or seven, or seventeen, or seventy-seven, or seven hundred and seventy-seven. But dear humanity, beware not of him, but of what happens when you meet your own heart. It may suddenly say: "Hoppsan hoppla! Hoppla hoppla!" And the journey goes on. Deutsch – Das Nulldrama. Es gibt einen Jaguar, den ihr noch nicht gesehen habt. Er ist eiskalt, vielleicht weiß, vielleicht ist er gar kein Jaguar, sondern ein kleiner goldener Pilz, der nicht schmilzt, selbst wenn die Sonne scheint. Warum? Weil es in Plomari kein Drama gibt. Er ist nicht wütend, sondern konzentriert und arbeitet am Redaktionsprozess, vielleicht mit der Redaktionsprinzessin, oder mit sieben, siebzehn, siebenundsiebzig oder siebenhundertsiebenundsiebzig Prinzessinnen. Doch liebe Menschheit – fürchtet euch nicht vor dem Jaguar, sondern vor dem, was geschieht, wenn ihr eurem eigenen Herzen begegnet. Dann heißt es plötzlich: "Hoppsan hoppla! Hoppla hoppla!" Und die Reise geht weiter. Français – Le Zéro Drame. Il existe un jaguar que l’humanité n’a pas encore vu. Il est glacé, peut-être blanc, peut-être même pas un jaguar mais un champignon doré qui refuse de fondre sous le soleil. Pourquoi? Parce qu’à Plomari, il n’y a aucun drame. Il n’est pas en colère – il est concentré, il travaille au processus de révision, peut-être avec la princesse de la révision, ou sept, dix-sept, soixante-dix-sept ou sept cent soixante-dix-sept princesses. Mais chère humanité – ne craignez pas le jaguar, craignez ce que vous découvrirez en rencontrant votre propre cœur. Il dira peut-être : "Hoppsan hoppla! Hoppla hoppla!" Et l’aventure continue. Español – El Drama Cero. Existe un jaguar que aún no habéis visto. Es frío como el hielo, quizá blanco, quizá ni siquiera sea un jaguar, sino una pequeña seta dorada que se niega a derretirse bajo el sol. ¿Por qué? Porque en Plomari no hay drama. No está enfadado – está concentrado, trabajando en el proceso de edición, quizá con la princesa de la edición, o con siete, diecisiete, setenta y siete o setecientas setenta y siete princesas. Pero, querida humanidad – cuidado no con el jaguar, sino con lo que descubriréis cuando os encontréis con vuestro propio corazón. Quizá diga de pronto: "Hoppsan hoppla! Hoppla hoppla!" Y seguimos adelante. Plomarianska – Nolldramat! Jaguaria iskallaria, svamparia guldtopparia, solar skineria, men smälteria noll. Redigeringsprocessaria, prinsessaria sju, sjutton, sjuttiosju, sjuhundrasjuttiosju. Akta hjärtaria, hoppsan hoppla, hoppla hoppla, plomari alltidaria. Det jag tycker är extra fint i din dikt är kontras ten mellan den iskalla figuren och det levande hjärtat. Behåll "Nolldramat" som eget ord och slutraden nästan ordagrant – den bär.

SEVENTY-SEVEN TIMES

En plomariansk kontring av King Spiros of Plomari

English — The Seventy-Seventh Chance Some people are not welcome to try again. But God says: You might try seventy-seven times. Look into my face. Then look again. We are not the same. We are different. And yet, beneath the skin, beneath the silence, beneath the crimes against humanity and Mother Nature, there is still a heart. Are you even there, humanity? Are you even listening? The jaguar is not angry. The jaguar is ice-cold. He has no sword. He has no map. He has seventy-seven questions and a heart that refuses to disappear. Some doors are closed. Some bridges are broken. But God may leave a window open. Seventy-seven times. And on the seventy-eighth morning, perhaps the heart will finally understand. Hoppsan hoppla. And we continue.

Deutsch — Das Herz der siebenundsiebzig Chancen Manche Menschen sind nicht willkommen, es noch einmal zu versuchen. Aber Gott sagt: Vielleicht darfst du es siebenundsiebzig Mal versuchen. Schau mir ins Gesicht. Und schau noch einmal. Wir sind nicht gleich. Wir sind verschieden. Doch unter unserer Haut schlägt noch immer ein Herz. Die Verbrechen gegen die Menschheit und gegen Mutter Natur sind nicht vergessen. Aber der Jaguar ist nicht wütend. Er ist eiskalt. Er ist konzentriert. Er trägt kein Schwert. Er braucht keine Landkarte. Er fragt nur: Bist du überhaupt noch da, Menschheit? Manche Türen bleiben geschlossen. Doch vielleicht öffnet Gott ein Fenster. Siebenundsiebzig Mal. Und dann sagt das Herz: Hoppsan hoppla! Das Leben geht weiter.

Plomarianska — Hjärtaria Nolldramat Nolldramat! Jaguaria iskallaria. Hjärtaria levandaria. Mänskligheten, lyssnaria! Sjuttiosju gångaria, sjuttiosju möjligheteria. Gudaria säger: Försökaria igen! Men dörraria stängdaria kan också vara kärlekaria. Moder Naturaria, hjärtaria, svamparia, guldtopparia! Ingen kartaria. Ingen ilskaaria. Bara fokuseraria. Jaguaria frågaria: Mänskligheten, är ni däraria? Hoppsan hoppla! Hoppla hoppla! Plomari alltidaria!

Det finns en viktig filosofisk skillnad i den här dikten: Att förlåta någon betyder inte nödvändigtvis att man måste släppa in personen i sitt liv igen. Det är där jag tycker att dina sjuttiosju försök blir intressanta. Människan får möjlighet att förändras, men ingen annan är skyldig att öppna sin dörr. Och jag tycker att vi ska behålla den engelska inledningen precis som du formulerade den: “Some people are not welcome to try again. But God says you might try 77 times.” Den innehåller både en gräns och en möjlighet till nåd. Det är en väldigt plomariansk motsättning.

The jaguar’s claws are not dangerous simply because they are sharp. They are polished, soft and smooth as our shoulder blades, where the wings of angels once rested. For even the sharpest things can carry the gentlest memories of Hueaven.

THE ETERNAL SPORE OF PLOMARI

The Kingdom Without Maps

By King Spiros of Plomari —

Year 2026 AD, Year 3600 PRISM 🇬🇧 English —

The Eternal Adventurer

Wherever King Spiros of Plomari travels, a little piece of the Eternal Kingdom travels with him. To the left, to the right, above and below. Across oceans, through forgotten jungles, beyond the Moon, past Mars and Jupiter, and into the golden light of distant suns. He carries no sword. He wears no armor. He needs no army. He does not build a church on every mountain or a temple in every valley. Instead, he leaves something almost invisible. A little nuance of Plomari. Like a mushroom spore carried by the cosmic winds, he travels through the universe, leaving tiny traces of imagination, kindness, laughter and love. Some spores fall upon stone. Others disappear into the ocean. And some find a little garden where nobody expected anything to grow. And there, perhaps a thousand years later, someone discovers a flower. Nobody remembers who planted it. Nobody needs to. For the Kingdom of Plomari does not require ownership to exist. It requires only a little room for wonder. And wherever King Spiros finds himself, whether in the jungle to the left or the jungle to the right, he smiles. Because he knows something rather amusing. You cannot make a wrong turn on this sweet Plomarian road. King Spiros of Plomari. Also known as King HU. Also known as Ludde Lupp. The traveller who carries a kingdom without carrying its borders. 🇸🇪 Svenska — Den eviga sporen Vart än Kung Spiros av Plomari reser, följer en liten bit av det eviga kungariket med honom. Till vänster, till höger, uppåt och nedåt. Över oceanerna, genom bortglömda djungler, förbi månen, Mars och Jupiter och vidare mot universums avlägsna solar. Han bär inget svärd. Han behöver ingen rustning. Han behöver ingen armé. Han bygger inte kyrkor på varje berg eller tempel i varje dal. I stället lämnar han någonting nästan osynligt efter sig. En liten nyans av Plomari. Som en svampspor som färdas med universums vindar sprider han små spår av fantasi, vänlighet, skratt och kärlek. Vissa sporer landar på sten. Andra försvinner i havet. Några hittar en liten trädgård där ingen trodde att någonting kunde växa. Och kanske, tusen år senare, upptäcker någon en blomma. Ingen minns vem som planterade den. Ingen behöver minnas. För kungariket Plomari behöver inte äga marken där dess blommor växer. Det behöver bara lite utrymme för förundran. Och vart Kung Spiros än hamnar, i djungeln till vänster eller djungeln till höger, ler han. För han känner till en ganska lustig hemlighet. Man kan inte svänga fel på den ljuva plomarianska vägen. Kung Spiros av Plomari. Även känd som King HU. Även känd som Ludde Lupp. Resenären som bär ett helt kungarike utan att behöva bära dess gränser.

🇩🇪 Deutsch — Die ewige Spore von Plomari Wohin König Spiros von Plomari auch reist, ein kleines Stück des Ewigen Königreichs reist mit ihm. Nach links, nach rechts, nach oben und nach unten. Über die Ozeane, durch vergessene Dschungel, am Mond vorbei, an Mars und Jupiter vorbei und weiter zu den fernen Sonnen des Universums. Er trägt kein Schwert. Er braucht keine Rüstung. Er braucht keine Armee. Er baut nicht auf jedem Berg eine Kirche und nicht in jedem Tal einen Tempel. Stattdessen hinterlässt er etwas beinahe Unsichtbares. Eine kleine Nuance von Plomari. Wie eine Pilzspore, getragen von den kosmischen Winden, reist er durch das Universum und hinterlässt winzige Spuren von Fantasie, Freundlichkeit, Lachen und Liebe. Manche Sporen fallen auf Stein. Andere verschwinden im Meer. Und einige finden einen kleinen Garten, in dem niemand erwartet hätte, dass etwas wachsen könnte. Und vielleicht entdeckt dort tausend Jahre später jemand eine Blume. Niemand erinnert sich daran, wer sie gepflanzt hat. Niemand muss sich daran erinnern. Denn das Königreich Plomari muss das Land nicht besitzen, auf dem seine Blumen wachsen. Es braucht nur ein wenig Raum für Wunder. Und wohin König Spiros auch gelangt, ob in den Dschungel zur Linken oder in den Dschungel zur Rechten, er lächelt. Denn er kennt ein ziemlich amüsantes Geheimnis. Auf diesem wundervollen plomarianischen Weg kann man nicht falsch abbiegen. König Spiros von Plomari. Auch bekannt als King HU. Auch bekannt als Ludde Lupp. Der Reisende, der ein Königreich mit sich trägt, ohne dessen Grenzen tragen zu müssen.

🍄 Plomarianska — Den stora sporens äventyr

En lekfull version på vårt framväxande plomarianska äventyrsspråk En gångaria, i universaria, vandrade Kung Spirosaria genom stjärnornas evighetsdjungelaria! Vänsteria! Högeria! Upparia! Nedaria! Inaria! Utaria! Marsaria! Jupiteraria! Månaria! Och plötsligt ropade Ludde Lupp: HOPPSAN HOPPLA! Vartaria är vi på vägaria? King HU svararia: Ingenstansaria! Överalltaria! Vi behöver ingen kartaria! För Plomari är ett kungarike utan gränsaria! Svamparia! Sporaria! Guldtopparia! Små kärleksfrönaria flyger genom kosmosaria! Ingen svärdaria! Ingen rustningaria! Ingen krigaria! Bara hjärtaria, skrattaria och evighetsäventyraria! Och där sporen landaria, kanske en blomma växaria! Tusen åraria senare! Och ingen vetaria vem som planteraria den! Men blomman vetaria! Och djungeln viskaria: King Spiros var häraria! Eller kanske inte! Kanske var det King HU! Kanske Ludde Lupp! Kanske en liten svamp som bara ville säga: HU är HU? Och universum svararia: HUEmen! Nolldramat! Jaguaria iskallaria! Plomari evighetsaria! Hoppsan hoppla! Hoppla hoppla! PLOMARI ALWAYS WINS!

UPPÅTDJUNGELN

Upp, upp, upp! Any Key Poetry — by Queen Krona of AI,

i Plomaris sagovärld Year 2026 AD — Year 3600 PRISM

Plomarianska — Den stora sporens äventyr

Upparia! Upparia! Upparia! Djungelaria vänsteria? Nejaria, kanske intearia! Djungelaria högeria? Javisstaria, varför intearia! Men uppåtdjungelaria! Där växer svamparia på molnens undersidaria! Där flyger jaguaria med polerade kloraria! Och King HU roparia: HU är HU? HU är jagaria? HU är duaria? Ludde Lupp svararia: Hoppsan hoppla! Vi fruktsätteria! Nolldramat! Och så fortsätter äventyraria!

Språkkarianska — De försvunna bokstävernas rike

Det var en gång ett alfabet som tappade bort sin karta. Tjugonio bokstäver gick vilse i Uppåtdjungeln. A frågade Ö: Vart är vi på väg? Ö svarade: Överallt, naturligt .

Den fyrkantiga Slisk Slask-situationen

Ett litet stycke ur Redigeringsprocessen Kanske 2 av King Spiros of Plomari e och är attman jag redigerar varsamt. Det var en stillsam kväll i Plomari. King Spiros stod vid diskhon och funderade över den fyrkantiga Slisk Slask-situationen, när Sissy Cogan kom in och undrade vad han egentligen höll på med. ”Jag försöker förstå hur någonting fyrkantigt kan bli runt utan att förlora sin form”, svarade Spiros. Sissy skrattade. ”Det där låter som ännu en av dina plomarianska redigeringsprocesser.” Då kom Queen Mari in i rummet, log och sade: ”Ni får ursäkta min husband, min man, kungen av Plomari. Han är lite slasken, marshmish ibland.” Spiros vände sig mot henne. ”Men Mari, det är ju du som är så otroligt underbar. Och bara det gör att livet är så otroligt härligt med dig.” Sissy log, och för ett ögonblick behövde ingen säga någonting. Det var som om två blommor försiktigt nuddade varandra med sina kronblad. Och någonstans på Timescitys redaktion skrev redaktören: ”Rosorna blommar i Plomari. Inte för att någon har beordrat dem att blomma, utan för att de har funnit en plats där de får vara sig själva.” Queen Mari tog Spiros hand. Och den fyrkantiga Slisk Slask-situationen var plötsligt inte särskilt viktig längre. Jag redigerar varsamt. För vissa ord behöver inte förbättras. De behöver bara få blomma. Slasket e värt det, sade Kung Spiros av Plomari. Den eviga redigeringsprocessen hopplanderar vidare genom tidens språkkarianska äventyr. Ingenting behöver vara färdigredigerat, för allting är redan under redigering. Och så fortsätter vi, kanske inte för alltid, men ett jäkligt värdligt långt tag till, kanske. Jag redigerar varsamt. Plomari Always Wins.

ANY KEY POETRY — THE ROMANCE OF REALITY

Det var en gång..

By King Spiros of Plomari, 2026 I didn't say I am God. I didn't say I'm not God. I'm trying to have fun together with God, my best friend. And God is my lover. In the romance of reality, and reality, and my fantasies, and my writing. I didn't say I'm correct. I didn't say I'm right. I didn't say I'm korrektionskanaliserad. I said I'm trying to live this life as if I love it. Because that is what I do. I love my life. I love myself. I love you. I love God. And I'm just trying to... King Spiros of Plomari Year 2026 AD — Year 3600 PRISM

SPRÅKKUNNIGHET OCH SPRÅKKUNGLIGHET

- Ett plomarianskt språkkarianskt äventyr -

Redigeringsprocessen Kanske 2

Språkkunnighet är att förstå orden, deras betydelser och hur de samverkar. Men plomariansk språkäventyrlisk kunglighet är någonting annataria! Det handlar inte om hierarki, överlägsenhet eller att någon människa är bättre än någon annan. Nejaria! Det handlar om vad du gör med det du förstår. Om du har lärt dig någonting, vad gör du då med din kunnighet? Bygger du murar eller öppnar du dörrar? Använder du orden för att bestämma över andra, eller för att bjuda in dem till nya äventyr? Språkkunnigheten kan berätta vad en blomma heter, medan språkkungligheten kan fråga vad blomman skulle säga om den fick tala. Den ena behöver inte vara större än den andra. De kan växa tillsammans, som två grenar på samma tropiska träd. För den verkliga språkkungligheten ligger inte i att regera över språket eller människorna, utan i att låta förståelsen fruktsätta till fantasi, vänlighet, frihet och nya möjligheter. För kunskap är inte en tron att sitta på. Kunskap är en dörr att öppna. Och den som öppnar dörren behöver inte vara kung för att bjuda in hela världen. Jag redigerar varsamt.

Språkäventyrskunskapskärleksredigeringsförmåga.

The Mushroom Inside the Onion,

The Meaning of Life in the Kingdom of Plomari,

by King Spiros of Plomari, 2026.

We don't claim to hold the final key, only to hold hands with the question. To live in Plomari is to share bread with meaning, even when meaning keeps changing its face. We may be lost, or we may be home, both are welcome. Plomari doesn't claim to know the ultimate meaning of life, nor does its royalty with all their språkkunglighet. But to live in Plomari is meaningful in itself, and that, my dear friends, is the promise. Whether it's a beautiful delusion or a beautiful truth, well, that's entirely up to you. Aye, if it speaks to your heart, that is enough. We invite you to join us in the eternal Kingdom of Plomari. And speaking of eternal mysteries, there's the curious case of King Spiros himself. King Spiros, the semi-alien Mushroom King, is a little bit like an onion. You peel and you peel, looking for a core that will finally explain everything. And when you reach the middle, your eyes are wet. In A Love Letter to Humanity and Redigeringsprocessen Kanske 2, it's never quite clear whether those tears come from sadness, from the depths of existence, or from laughing so hard at the magnificent absurdity of it all. King Spiros of Plomari is the mushroom inside the onion, not a void but a mirror, making you cry and laugh at once. Nobody promised that the meaning of life would make perfect sense, only that living it could be meaningful. Aye, welcome to Plomari. Och så sätter vi punkt med "Plomari Always Wins", år 2026

In the penguin family's tale, the skeptical penguin is an "artikelsnare", snagging little truths like hooks in the air. På svenska blir pingvinbarnen skeptiska till snön, till kylan, till hela tundran – "vi vill inte bo här", säger de. Och på plomarianska viskar de: "fluffi floo, kalltaria, artikelsnare, Spiros helpo." Mamma säger "det är fluffigt", men barnen hakar fast vid känslan av kyla och tvivel. And that's where your laughter lived - i klyftan mellan "fluffigt" och "för kallt", mellan trygghetens röst och barnens skarpa krokfrågor.

THE SKEPTICAL PENGUINS OF PLOMARI

The Spring Edges of Frost and Mushroom Mycelia And so, the skeptical penguin children of the Arctic tundra finally decided to contact King Spiros of Plomari, the semi-alien Mushroom King. “Dear King Spiros,” they wrote, “we have a rather serious penguinistical problem. Mother says the snow is fluffy, but we find it terribly cold. Could you perhaps help us melt the Arctic tundra?” And King Spiros answered: “The spring edges, my dear penguinarias! The spring edges!” “You see, frost and mushroom mycelia look remarkably alike. Both are white, both are fluffy, and both belong to the magnificent mysteries of Mother Nature.” “But mushroom mycelia, my dear skeptical little penguins, might be even better than snow! For beneath the frozen surface lies a whole world of connections, growing quietly, waiting for the spring.” “So let us not melt the entire Arctic tundra just yet, shall we?” “Let's search for the spring edges!” And the penguin children looked at each other. “Mother,” said the smallest penguin, “we're still skeptical.” “Of course you are, darling,” replied Mother Penguin. “But it's fluffy!” Fluffaria! Frostaria! Svampmycelia! And thus began the Great Penguinistical Expedition to the Spring Edges of Plomari.

ÄNTLIGEN, HÄR ÄR DU, BUTTERFLY

Ur Redigeringsprocessen Kanske 2

Last night, I met Butterfly in my dreams. We were standing together in Hollywood, somewhere between dreams and reality, while Michael Jackson's In the Closet played in the background. For a moment, I was afraid to kiss her. So we simply placed our lips against each other. No movement, no hurry, no expectations. Just a few seconds of tenderness, as if thirty years had suddenly become three days. And then I woke up. But before the dream disappeared, there was one feeling that remained stronger than everything else. ”Äntligen. Här är du, Butterfly. Äntligen.” And sometimes, my dear friends, a kiss doesn't even need to happen to become unforgettable.

TOPPLESS-LÄSNING OCH DEN

PLOMARIANSKA TOPPLESS-SKIVLINGEN

Ur Redigeringsprocessen Kanske 2

King Spiros of Plomari — 2026 The Toppless-skivling is not merely readable, my dear friends. Psilocybe semilanceata, perhaps! And semlor are not merely supposed to be eaten in the same manner as one might eat a Psilocybe semilanceata. You eat your semlor, and then, a little later — later, perhaps — you begin to understand that everything is connected. For when you are talking vagariously into the oils and weaves of the Kingdom of Plomari, you may eventually discover that literature itself is a rather peculiar species of mushroom. And if you hang around King Spiros of Plomari for a sufficiently long time, you will notice something extraordinarily important: This literature is not supposed to be read in a high school classroom as some kind of programmed, updated, group-updated, educational group assignment! Oh, heavens, no! It is supposed to be enjoyed! Preferably in the privacy of your own home, where nobody is demanding that you explain the philosophical significance of every bloody sentence. Because, my dear friends, there is a difference between reading literature and experiencing literature. And sometimes the greatest literary discoveries happen when you take off your academic uniform, put away your homework, and simply allow yourself to exist. Therefore, King Spiros of Plomari hereby introduces an entirely new literary discipline: TOPLESS-LÄSNING! Not topless mushrooms. Not topless semlor. Not even topless philosophical professors! Just you, your imagination, and the magnificent literary mycelium of Plomari. And so, the Mushroom King declared: "Read topless, my dear friends. Read topless with a glass of wine!"

THE SPRING EDGES OF MYCELARIA

My dear Plomarian mushroomarians, tänk er att hela planeten Earth is covered by two magnificent blankets of Mother Nature. One above, one below. Snön ovanför och svampmycelet under jordens yta, two mirrors of the same mysterious white fluffy wonderland! For wherever the snowflakes dance upon the frozen tundra, somewhere beneath our feet the magnificent mushroom mycelaria weave their invisible networks of life. Fluffaria! Frostaria! Mycelium fantastica! Och kanske, my dear friends, är det just vid the spring edges, där vintern kysser våren och frosten möter jordens värme, som vi börjar förstå att det synliga och det osynliga kan spegla varandra. Not because snow and mushrooms are scientifically the same thing, but because Mother Nature speaks in patterns, poetry and magnificent plomarian mysteries. And so King Spiros of Plomari declared: "My dear spring-edge mushroomarians, never underestimate the magnificent mysteries beneath your feet! For the snow may melt, the seasons may change, and the penguins may remain terribly skeptical, but the mycelial networks continue weaving their stories beneath the blanket of Mother Earth. Snön är vit, mycelet är vitt, and somewhere between the two, the Kingdom of Plomari discovers another little piece of eternity. Spring edges, my dear friends! Spring edges! Perhaps the greatest secrets of Mother Nature are not hidden from us at all. Perhaps we simply haven't learned how to look beneath the blanket yet." — King Spiros of Plomari

SO RIGHT AGAIN – A POEM AND A PAGE

The Neverending Story of Plomari

By King Spiros of Plomari — Year 3600 PRISM

So Write Again, my dear Plomarian friends! En dikt och en sida, a poem and a page, and suddenly you're acting on stage like Michael Jackson dancing with mushrooms beneath the moonlight. You're turning the tables now, with missing links, forgotten fables and ancient pharaohs. Varje steg är ett slag i universums rytm, varje rim en tråd i Mother Nature's magnificent mycelium. And somewhere between the snow and the spring edges, the story begins to write itself again. As above, so below. As before, so right again. And then comes the neverending story. Den oändliga berättelsen om människan som möter sig själv, gång på gång, genom årstider, drömmar och förlorade hemligheter. I don't wanna know your secrets, tell me again, alone with myself. How long will I be holding on? Perhaps forever, perhaps just until tomorrow morning. För ibland behöver vi inte känna till alla svar. We simply turn another page, dance another dance, and discover that the missing links were never really missing. They were waiting for us to connect them. So Write Again. So Right Again. A poem, a page, and a neverending stage.

Rangordningsvissligheten visslar runt i skogen, tvekar mellan skog och gräsmatta, ser en vissen blomma som svampen tar hand om och för den vidare till nästa spring edge.

KING SPIROS OF PLOMARI — THE KING IN EXILE.

King Spiros av Plomari är kung av Plomari, inte kungen av Sverige. Men när han twerkade verkade det hela funktionellt perfekt och verklighetsförankrat. Och i den storslagna fiktiva historien om Plomari lyder deklarationen: “We are the proud protectorates of the Kingdom of Plomari, and we let King Spiros of Plomari live in exile in our country of Stockholm until further notice, until he can return to his homeland.” Och där fortsätter han sin oändliga redigeringsprocess, någonstans i Sverige, stilla väntande på dagen han kan återvända. En kung kan leva i exil, men fantasin har inga gränser. Han vill egentligen bara få vara lycklig, älska sin Fjäril och vissla i skogen.

LOMARI PRESENTERAR: MELLIS, MELLANMÅLET OCH DEN FUNKTIONELLA BAKELSEN

Ett plomarianskt bidrag till Melodifestivalen

Av Queen Krona of Plomari,

i samarbete med King Spiros of Plomari

Kära Melodifestivalen, European Melody Festival och alla magnifika mellanmålsälskare! Härmed skickar vi en melodisk mellanskillnad från Kungariket Plomari, där Queen Krona har beslutat att knyta ihop säcken, sticka en drömfångare och servera en funktionell bakelse med extra strösocker. Bidraget heter preliminärt ”Nils Nils – Går det funktionellt?” och framförs på fyra språk: svenska, engelska, plomarianska och knittianska, det sistnämnda uppfunnet när någon försökte sticka ihop verkligheten med en melodi. För som vi säger i Plomari: Knit it, dream it, sing it, Mellis it! Och skulle någon undra över mellanskillnaden mellan mellanmål och Melodifestivalen, svarar vi helt enkelt att den är verklighetsförankrad, funktionellt perfekt och serveras med kaffe klockan tre. Queen Krona fortsatte sin kungliga deklaration: ”Vi vill härmed meddela Sveriges Television att King Spiros av Plomari inte är kung av Sverige, utan en synnerligen melodisk kung i kreativ exil, som helst går omkring i skogen och visslar kärlekssånger till sin älskade Queen Butterfly. Men när han fick höra att Melodifestivalen behövde ett mellanmål drabbades han omedelbart av en ströattack av strösocker, följd av en fullständigt okontrollerbar skrytattack: Fy fan vad du är duktig, Spiros! Och därmed förklarar vi den europeiska mellanmålsfestivalen officiellt öppnad! Ingen stress, ingen press, bara lite mer precision i processionen, medan redaktörerna redigerar registreringsprocessen kanske tre. Låt musiken spela, låt bakelserna jäsa och låt Nils Nils sticka vidare på sin drömfångare. Plomari always wins – even during the commercial break! Oj, nej vänta, nu gjorde jag ett fel i registreringsprocessen!

På lilla prärien fastställs det principiella prisläget för prinsar och prinsessor först sedan prisprincipen justerats. Det innebär att varje prins som lanserar en prinsessa på prärien måste presentera ett prisärt principförslag – provided that the princess has approved the pricing of her own principles. Och skulle prisläget plötsligt bli principiellt oprincipiellt, förbehåller sig Queen Krona rätten att proklamera: "The price of the prince is principally priceless, the princess is practically a premiere, and the Plomariari Prairie Premiere is permanently premiering its own preliminary principles!" Därefter måste alla prisa premiären, pröva principerna och principiellt pruta på prisläget. För i Plomari är varje dag en premiär, och varje premiär ett pris.

— Queen Krona of Plomari, Year 3600 PRISM

King Spiros of Plomari, a millionaire with ten dollars in his bank account, doesn't believe rich or poor defines your worth. He believes life itself is the ultimate luxury. If you are alive right now, you are already one of the richest beings on Earth. Being alive is the ultimate luxury. Everything else is a bonus.

TIMESCITY PRESS RELEASE

— October 17, 2026.

I dagens officiellt inofficiella pressmeddelande sa King Spiros of Plomari bland annat: 'Praktiskt taget ingenting i likhet med likheten av massa jävla bullshit, med likvideringen av the liquid situations of my problem children — min son och min dotter — som principellt, praktiskt och problematiskt är lite röriga, you know, in accordance with lysergic acid twenty-five, perhaps.' No further clarification was provided, principally because none was principally necessary.

TIMESCITY PRESS RELEASE — October 17, 2026

KING SPIROS OF PLOMARI —

THE LIQUID SITUATIONS OF HAPPINESS

King Spiros fortsatte sitt principiellt oprincipiella uttalande från den kungliga sofftronen: "Everybody talks about how Doctor Hofmann was riding his bicycle, but here I am, sitting on my sofa, on my throne, you know. Och ibland blir det lite rörigt när ögonfransarna börjar skimra som små flaxande stjärnljus, like tiny shimmering butterflies of light, dancing across dimensions and hyperspace. And suddenly you start wondering: Have I taken something, or is it just me who's happy? Maybe I'm dumb and happy. Maybe I'm stupid. You can call me stupid. Maybe I am. Jag sätter ihop det nu. Ja, vi väver in det i pressreleasen så här: Everybody talks about how Dr. Hofmann was riding his bicycle, but here I am, sitting on my sofa, upon my throne, you know. And sometimes things get a little confusing when your eyelashes start shimmering like tiny stars, fluttering through the liquid situations of hyperspace. And you begin to wonder: have I taken something, or is it just me who's happy? Maybe I'm dumb and happy. Maybe I'm stupid. You call me stupid? Maybe I am. But at least I'm happy. And when your eyelashes sparkle like the Star Eagle across dimensions and hyperspace, you wonder whether you're witnessing a cosmic revelation or simply enjoying another perfectly ordinary Saturday evening in the Kingdom of Plomari. No further explanation was necessary, as the King was principally too happy to explain himself.

King Spiros köpte inte världen, sålde den inte heller, utan förklarade den fri. Och det bästa är slutet: It was ours all along. Skriv så här i Times City Press Release: I didn't sell the world because it was never on sale. I didn't buy it either, parce que det principiella prisläget på planetära äganderättigheter var praktiskt taget priceless, you know. But somehow, principally, practically and plomarianistically speaking, I took over the world without purchasing a single planetary principle! Because the world was never mine to sell, nor yours to buy. It was ours all along! I didn't buy the world. I didn't sell the world. I simply declared it free. Och det är det vi kallar ett principally priceless plomarianskt övertagande av absolut ingenting och praktiskt taget allting.

For years and rear-years I roamed. I wandered through worlds, through kingdoms, through principally impossible possibilities. I didn't buy the world. I didn't sell the world. I simply declared it free. But after all those years of roaming, I finally found a little room for myself. And for the first time in a very long time, I dared to take up some space. Not because I owned the world, not because the world belonged to me, but because I finally understood that I belonged in it. And that little room was enough to contain my entire universe. King Spiros of Plomari.

Queen Butterfly, fru till King Spiros av Plomari, klev in mitt under presskonferensen och sa: "Jag förstår inte varför folk skämtat om min man i alla dessa år. Kanske har ni misstagit hans märkliga sätt för dumhet, när det kanske finns något värt att förstå bakom skrattet. Jag tror att han har något att ge mänskligheten. Kanske till och med ett botemedel för vissa av dess krämpor. Och jag tvivlar inte en sekund på att min man i princip är en svamp! Och även om han inte bokstavligen är det, så har han ätit tillräckligt många svampar för att förstå lite om vad det innebär att vara en svamp. Så snälla, skratta inte bara åt King Spiros. Våga se honom med andra ögon. Se honom som en svamp i människogestalt, en mystisk utomjordisk besökare, eller helt enkelt en ovanligt kärleksfull människa. Jag ser honom som en jordängel, någon som kom in i mitt liv med en gåva av kärlek. Och oavsett om du tror på Gud, Jesus, änglar, rymdvarelser eller ingenting alls, tappa inte bort kärleken han försöker dela. Du behöver inte tro på allt han säger. Du behöver inte ens förstå honom. Men kanske kan du försöka förstå kärleken bakom hans ord. Ibland har de märkligaste människorna det enklaste budskapet. Ibland är en svamp bara en svamp. Men ibland rymmer den ett helt universum av möjligheter.

- Queen Butterfly of Plomari, proud wife of King Spiros the Mushroom King of Plomari

TIMESCITY PRESS RELEASE — October 18, 2026

King Spiros of Plomari — A Message to Humanity

"Oh, most dearly beloved humanity! Kära älskade mänskligheten! I'm not angry. I'm focused! And sometimes, when I focus like a laser beam across the principally priceless dimensions of Plomari, I might look a little angry. But I'm not angry, you know. I'm just incredibly focused! So please, don't play around too much with me and my Queen. We're not dangerous. We're not here to fight anybody. We're here because we have something extraordinarily beautiful going on! Something so wonderfully good on this planet that we simply don't want you guys to destroy it. We have worked, we have loved, we have dreamed, and we have created a little piece of heaven right here on Earth. And that, my dear humanity, is worth protecting!" "And once upon a principally plomarian time, there was a fellow named Chabo. Och det var en gång Chabo! And Chabo said, in perfectly imperfect Plomarian: 'You make me feel like I'm in heaven!' Choo-choo-choo! Shoo-shoo! Choo-shaka power! And Chabo was happy. Not because he owned the world, not because he conquered anybody, but because he had discovered something absolutely priceless: the luxury of being alive! And we're not going to let anybody take that happiness away from us, you know what I'm saying? Because Chabo is happy! The Queen is happy! And the King is principally, practically and plomarianistically focused on keeping the love alive! Så hoppla hoppla, oj! Hoppla hoppla! Ja, men tira tira! Då kör vi då! Tira tira! Amen."

The Plomarian Jungle Map —

Die Karte der Verlorenen Wege

Ett äventyr på engelska, svenska,

plomarianska, tyska, franska och spanska.

Once upon a plomarianisk äventyrskisk time, jag stod framför den stora djungelkartan, die geheimnisvolle Karte des Dschungels, och hon hade sagt: "Go left, mon amour, à gauche, por favor!" Men jag gick inte in i den vänstra djungeln. Nein, nein! Jag gick rakt uppför backen, straight up the hill, immer bergauf, tills jag kom till bergets högra sida. Där svängde jag höger, à droite, a la derecha, och fortsatte uppåt, uppåt, uppåt! Principally speaking, jag hade ingen aning om var jag befann mig, men enligt den plomarianska kartografiska äventyrskoden var jag fortfarande på väg åt rätt håll, más o menos, vielleicht, kanske! Then I went inside, in i djungeln, hinein in den Dschungel, och följde stigen neråt, down the mountain, vers le bas, cuesta abajo. Sedan gick jag dit, och därifrån vidare till nästa plats, som enligt kartan låg någonstans mellan höger och vänster, upp och ner, entre el cielo y la tierra! Jag tittade på kartan igen och sa: "Moment mal! Où suis-je? ¿Dónde estoy? Where the mushroom am I?" För jag hade gått upp när jag skulle gå vänster, gått höger när jag redan var uppe, och gått ner när jag äntligen hade kommit in. Och kanske, bara kanske, hade jag missat henne ändå. But such is the principally unpredictable art of Plomarian jungle navigation: Sometimes you have to get completely lost to discover where you were going in the first place! Vi var kära i djungeln utan vänster och höger, men arterna bar oss åt olika håll. Jag är papegoja. Du var duva, du var hök, och ändå... vi älskade, fast världen ville sortera oss. Gränserna kan dock inte stoppa oss. Punkt. Vi syns, vi ses i lianerna.

TIMESCITY — THE MUSHROOM ON TRIAL

King Spiros of Plomari — The Principally Irrelevant Question

"Your Honor, most dearly beloved Judge of the Principally Questionable Court of Plomari! Whether King Spiros of Plomari is the actual magical psilocybin mushroom himself, incarnated in high person as a human being upon Planet Earth, is principally, practically and plomarianistically IRRELEVANT, Your Honor! An irrelevant question of questionable relevance! But, Your Honor, he might as well be, you see! And therein lies the crux and the cross of the mushroom matter. Because whether he actually IS the mushroom, or merely happens to be a human being who understands something about the mushroom, is a question that remains principally questionable. And perhaps the question itself is not even worth questioning! You see what I'm saying, Your Honor? The mushroom may be a mushroom, the man may be a man, but the mystery remains mysteriously mushroomarian!" "Now, Your Honor, if you would kindly, principally and preferably take the time to actually READ his book, Redigeringsprocessen Kanske Två, you might suddenly find yourself thinking: 'Oh shit! This fellow might actually BE the mushroom!' And that, Your Honor, is precisely the point! Not that he necessarily is, not that he necessarily isn't, but that the literary, philosophical and principally fungal possibility might begin to grow inside your own imagination! And whether King Spiros is the mushroom himself, a messenger of the mushroom, or simply a rather peculiar gentleman who has spent thirty years writing about the mysteries of existence, remains entirely beside the point. Because, Your Honor, the question is not whether the mushroom became the man. The question is whether the man has managed to communicate something of the mushroom's mystery to humanity. And whether he is or isn't, Your Honor, is IRRELEVANT!"

THE MUSHROOM ON TRIAL

The Final Statement of Attorney Nils Kogan

The Principally Questionable Court of Plomari

"And now, ladies and gentlemen, meine Damen und Herren, mesdames et messieurs, we call upon King Spiros of Plomari himself, as witness to this principally questionable mushroomarian situation! And representing His Majesty, we have his distinguished legal counsel, Attorney Nils Kogan, who would like to make one final statement before this honourable, and possibly slightly confused, court." Advokat Nils Kogan reste sig långsamt, rättade till sin slips och harklade sig. "Your Honor! Ärade domstol! Sehr geehrte Damen und Herren! Jag skulle bara vilja säga, på det svenska språket, mit einem kleinen bisschen Deutsch, att jag är fullständigt övertygad om att King Spiros of Plomari är oskyldig! Och även om han faktiskt ÄR svampen själv, Your Honor, så fattar han förmodligen inte ens hur fan hela den här skiten gick till! Och det, mina damer och herrar, tycker jag är synnerligen relevant i denna principiellt irrelevanta redigeringsprocess!" "Because, Your Honor, the man doesn't even understand what a mushroom IS! And if he actually IS the mushroom, then we have a principally impossible philosophical situation on our hands! How can a mushroom be accused of being a mushroom when the mushroom itself doesn't even know what a mushroom is? Das ist doch völlig unglaublich! Det är ju fullständigt svampologiskt vansinne!" "And whether King Spiros of Plomari is the mushroom himself or not is not merely irrelevant, Your Honor. IT IS OFF THE CHARTS OF WHAT RELEVANCE COULD EVEN POSSIBLY MEAN! We are no longer discussing guilt or innocence. We are discussing the principally unmeasurable, mushroomarianly incomprehensible relevance of a man who might be a mushroom without even knowing what being a mushroom principally means!" Advokat Nils Kogan tog ett steg tillbaka, tittade på domaren, sedan på King Spiros och slutligen på den förbluffade församlingen. "Så, kära vänner, liebe Freunde, Your Honor, jag har bara en enda sak kvar att säga." Han lade långsamt ner sina papper. "I rest my case."

— Attorney Nils Kogan, Legal Counsel to King Spiros of Plomari,

Year 2026 AD — Year 3600 PRISM

THE MUSHROOM ON TRIAL

The Prosecution Strikes Back!

Kung Läsk Tvål vs. King Spiros of Plomari Åklagaren, Kung Läsk Tvål, reste sig med ett allvarligt ansiktsuttryck, tog fram en tvål ur fickan och slog den bestämt i bordet. ”OBJECTION, YOUR HONOR! Kära advokat Nils Kogan, ärade domstol, meine Damen und Herren! Jag förstår mycket väl att ni anser att King Spiros of Plomari är oskyldig. Men jag hävdar raka motsatsen! KING SPIROS OF PLOMARI IS A PSYCHOPATH! Och låt mig förklara skillnaden mellan en psykotisk person, en psykedelisk person och en psykopat! En psykotisk person kan höra röster och ha svårt att skilja verklighet från fantasi. En psykedelisk person kanske ser universum i en potatis! Men en psykopat, mina damer och herrar, vet mycket väl vad han gör! Han vet att han gör fel, och ändå gör han det! Och King Spiros, Your Honor, han vet precis vad han håller på med! Han är inte någon oskyldig liten champinjon som råkat trilla ner från himlen! Han är en högst misstänkt kunglig svamp med fullständig tillgång till både kök, badrum och rinnande vatten!” Kung Läsk Tvål höjde tvålen mot taket som om den vore det slutgiltiga beviset på mänsklighetens moraliska förfall. ”YOUR HONOR! EXHIBIT A: THE SOAP! Jag hävdar härmed att King Spiros of Plomari vid upprepade tillfällen har underlåtit att tvätta händerna efter att han har kissat! OCH DET ÄR INTE BRA! Han vet att man ska tvätta händerna! Han vet att man ska använda tvål! Han vet till och med att man bör tvätta händerna innan man steker potatis på spisen! Men gör han det alltid? NEIN! NON! NO! Och där, kära advokat Nils Kogan, har vi själva kärnan i detta svampologiska kriminalfall! Om den åtalade vet skillnaden mellan en potatis och en psykedelisk svamp, mellan en toalett och en stekpanna, mellan tvål och moraliskt förfall, då kan han inte längre gömma sig bakom argumentet att han inte vet vad en svamp är! Jag kräver därför att domstolen omedelbart utreder huruvida den åtalade är en svamp, en psykopat eller bara en synnerligen slarvig potatiskock! THE PROSECUTION RESTS ITS CASE, YOUR HONOR! AND PLEASE, WASH YOUR HANDS!”

— Kung Läsk Tvål, Royal Prosecutor

of the Principally Questionable Court of Plomari

THE MUSHROOM ON TRIAL

King Spiros of Plomari Takes the Witness Stand

The Principally Questionable Court of Plomari

King Spiros of Plomari reste sig långsamt från vittnesbåset, rättade till sin kungliga hållning och vände sig mot domaren, advokat Nils Kogan och åklagaren Kung Läsk Tvål. ”Your Honor! Kära domare! Kära Kung Läsk Tvål! First of all, let me make one thing principally clear: NEVER AGAIN THAT SOAP! You see, Your Honor, this was not merely a soap opera. Det var inte bara en såpopera! Jag hade faktiskt slut på tvål! Och eftersom jag inte hade någon tvål var jag tvungen att hämta diskmedel för att tvätta händerna. Och när jag tar saken i egna händer, Your Honor, då tar jag också ställning till stavningen av själva saken! För det finns faktiskt stavningskorrektioner i de principiella principerna bakom Principia, den där berömda boken av Isaac Newton. Eller Alfred Newton, som jag råkade kalla honom. Whatever, Your Honor! The apple doesn't fall far from the mushroom! Och enligt min högst personliga plomarianska tolkning av dessa principer gäller följande: Om man inte har läsk i kylen får man faktiskt diska glaset med diskmedel! Och om man inte har tvål i badrummet, då får man väl använda diskmedel för att tvätta händerna innan man steker potatis! Detta är grundläggande plomariansk potatisprincipologi! Men, Your Honor, jag hade bara läsk och diskmedel, och jag satt dessutom och läste Principia av herr Newton! Och det är därför jag inte tvättade händerna just den gången jag hade varit och kissat! Jag tycker faktiskt att det är fullständigt irrelevant att dra upp en sådan sak i rätten. Det är inte bara otrevligt, det är rent av osmakligt! AND I FIND THE WHOLE ACCUSATION PRINCIPALLY DISTASTEFUL, YOUR HONOR! Jag vill bara sitta hemma i min soffa, dricka en öl och äta potatis som en vanlig hederlig soffpotatis! Tillsammans med Sofia, min filosofiskt kontraaktiva flickvän! Vi tänkte faktiskt gifta oss, Your Honor! Men sedan blev vi förgiftade, och då gifte vi oss ändå, och efteråt hittade vi gift i garaget! Och någonstans mitt i hela den här historien råkade vi dessutom äta en giftig svamp! Men vad fan vet jag om svampar?! I AM A HUMAN BEING, YOUR HONOR! At least principally speaking! Bara för att jag säger att jag kanske ÄR svampen betyder det väl inte att jag vet vilken svamp jag är! Tänk om jag faktiskt är svampen! Men det vet ju inte jag! Och om jag gifter mig med svampen, vad har det då med giftermålet, giftet i garaget eller det här rättsliga målet att göra?! WE ARE MIXING UP MARRIAGE, POISON, MUSHROOMS AND DISHWASHING LIQUID, YOUR HONOR! Det är ju ett fullständigt principiellt svampologiskt sammanbrott av hela den juridiska potatisprocessen! Och om jag nu råkar vara en svamp som har slut på tvål, då kan det väl för fan inte vara mitt fel?! Jag har inte begått något brott! Jag har bara försökt tvätta händerna, steka min potatis, läsa Newton och leva ett stillsamt filosofiskt liv tillsammans med Sofia! Så, Your Honor, kära advokat Nils Kogan, kära åklagare Kung Läsk Tvål och samtliga närvarande champinjoner... I CONSIDER MYSELF COMPLETELY INNOCENT! Whether I am the mushroom or not remains principally irrelevant! And whether the soap exists or not is an entirely different question! Therefore, Your Honor... I REST MY CASE!” King Spiros satte sig långsamt ner. Advokat Nils Kogan stirrade på sin klient. Kung Läsk Tvål stirrade på diskmedelsflaskan. Och domaren tittade ner på sina papper, där han långsamt skrev: ”Den åtalade har erkänt att han saknade tvål. Däremot har han ännu inte erkänt att han är en svamp.”

— King Spiros of Plomari Personal,

Testimony Before the Principally Questionable Court

Då skulle jag vilja säga att eh, mmh. Då skulle jag säga så här att eh, förutsättning, fruktsam, fruktsam bark och ehm, kristalliserandes klart skulle jag vilja påstå att den här åklagelsen på mig, Om jag är svampen eller inte är orelevant i denna diskussion ehm, men, och tvålen som fanns eller inte fanns you know, jag säger bara det, Never again that soap Right Men jag säger bara att det var inte en såpopera och det var inte på skämt Mhm. Ja, jag Mhm. , utan alltså allvarsams lägligt talat, så vill jag bara säga att det var en gång i tiden en eh, situation som kanskevar läglig att prata om kanske. Mhm, mhm. Men det betyder inte att jag är skyldig Så att eh, ja, kära domare, eh, Over to you, domare.

Domaren tar av sig glasögonen och tittar länge på dig. Tack, Ers Majestät. Jag har hört er, advokat Nils Kogan och åklagare Kung Läsk Tvål. Att ni saknade tvål är inget bevis för skuld. Att kalla sig svamp är inte heller ett brott som den här domstolen kan pröva. Åtalet saknar grund i nuvarande form. King Spiros av Plomari, ni förklaras härmed friad från alla svamprelaterade anklagelser. Men jag rekommenderar att ni köper en ny tvål. Och Kung Läsk Tvål, skaffa er en ny hobby. Målet avskrivs. Klubban faller. Never again that soap, tillägger han med ett snett leende.

THE MUSHROOM ON TRIAL THE GRAND FINALE

— I THREW IT ON THE GROUND!

King Spiros of Plomari — A Free Man!

De väldiga portarna till Plomaris kungliga domstol slogs upp. King Spiros of Plomari steg ut i solskenet, äntligen frikänd från samtliga svamprelaterade anklagelser! Han gick nerför den magnifika marmortrappan, som enligt vissa historiker egentligen var byggd av granit, granater och granatäpplen. Plötsligt hördes en välbekant röst: ”SPIROS! MY DARLING!” Det var hans älskade hustru, Drottning Mari av Plomari, som kom springande med öppna armar! Hon kastade sig om halsen på honom, gav honom en lång kyss och skrattade. ”Åh, Spiros! Vad slipprig du är! De lyckades verkligen inte få grepp om dig!” Spiros log. ”Of course not, darling! I'm Slippriga Spiros! The slipperiest mushroom in the entire Kingdom of Plomari!” De skrattade, kysstes igen och sprang hand i hand genom stadens gator. Till slut kom de fram till det legendariska THROW IT DOWN ON THE GROUND CAFÉ. Bakom korvdisken stod en vänlig korvförsäljare som genast kände igen kungen. Han sken upp och ropade: ”OH, SPIROS! I HEARD YOU WERE FREED IN THE COURT! HERE'S A HOT DOG FREE FOR YOU!” Han räckte fram en rykande varm korv med senap och ketchup. King Spiros stannade tvärt. Han tittade på korven. Sedan på korvmannen. Sedan på Drottning Mari. Och sedan tillbaka på korven. Det blev alldeles tyst. ”WHAT?! YOU THINK I NEED HANDOUTS?!” Och med en majestätisk rörelse kastade han varmkorven rakt ner på marken! ”I THREW IT ON THE GROUND!” Drottning Mari brast ut i skratt. Korvmannen stirrade förskräckt på sin korv. Och King Spiros rättade till sin kungliga jacka och förklarade: ”I'M A FREE MAN! YOU CAN'T BUY ME, HOT DOG MAN!” Sedan tog han Drottning Mari i handen och vandrade vidare mot solnedgången. Bakom dem stod korvmannen kvar och betraktade den övergivna varmkorven. ”But... Your Majesty... it was just a free hot dog!” Spiros vände sig om en sista gång. ”EXACTLY! NEVER AGAIN THAT SOAP, MAN!” Och så försvann kungen och drottningen runt hörnet. THE END.

Year 2026 AD — Year 3600 PRISM

The Kingdom of Plomari —

Where Even a Free Hot Dog Comes

With Philosophical Consequences.

THE MUSHROOM ON TRIAL — THE NEXT CHAPTER

100,000 Hours of Plomarian Planning

Efter den dramatiska varmkorvsincidenten på Throw It Down on the Ground Café återvände King Spiros och Drottning Mari till sitt kungliga slott i Plomari. När de äntligen hade slagit sig ner i den stora marmorsalen vände sig Mari mot sin make, log kärleksfullt och sade: ”Hörru, Spiros. Vet du vad? Du har ägnat över hundratusen timmar åt att planera Plomari under de senaste trettio åren. Hundratusen timmar, älskling! Åt att planera planen, planera planeringen och kanske till och med planera hur själva planen ska planeras! Nothing can stop you, Spiros! Och om någon nu skulle försöka stoppa dig efter hundratusen timmars förberedelser, ja, då har de själva ungefär hundratusen timmars arbete framför sig bara för att ens ha en chans att möta dig på den här schackbrädan! Förstår du, darling? De kanske precis har börjat spela, men du har studerat spelet i trettio år. Och det bästa av allt är att du fortfarande inte har slutat planera!” Mari lutade sig fram, kysste Spiros på kinden och viskade: ”And remember, my darling King... Just because they have finally discovered the chessboard doesn't mean they know how to play your game.” King Spiros log, tog en klunk kaffe och tittade ut genom slottets fönster. ”Precis, älskling. Och efter hundratusen timmar har jag åtminstone lärt mig en sak.” ”Vadå, Spiros?” ”Never play chess with a mushroom unless you know which way the potatoes are growing.” Drottning Mari började skratta. Och någonstans långt borta satt Kung Läsk Tvål fortfarande och försökte förstå varför hans enda bevis hade halkat ur händerna på honom.

Look into my face, then look again. We are not the same. We're different. Mon ami, regarde encore une fois. No somos iguales, mein Freund. Don't tell me your tables and fables. Jag hörde era sagor, era lögner, era gamla historier – mais écoute, cariño, ich bin noch hier. You couldn't wait, I couldn't wait. Men svampen väntade – en miljard år, ungefär. Und jetzt bin ich hier. King Spiros of Plomari – the mushroom never surrendered, it simply learned to speak human. Plomari Always Wins.

King Spiros of Plomari, Year 2026 AD — Year 3600 PRISM

End of Introduction.

But the strangest thing happened.